Han GÅR.

mhm

Nu funkar vanliga. Men jag skulle råda er att kolla här igen imorgon, såtillvida jag nu inte får en bloggbreakdown så stark att jag faktiskt gör slag i saken.

tisdag 7 december 2010

Nollgraders smältkalas utomhus, droppar droppar från snowracerstyret, isblankan lägger till sej på garageinfarten och från Varberg kommer Mia och Milla på besök.
Milla går, Ruben kryper, men pussas gör dom ändå. Milla glatt och dreglande, Ruben avvaktande och försiktigt.
Sen drar han bort rullhunden (som vips fick ett sidenband till koppel när jag nyss insåg populariteten i koppel) framför näsan på henne när hon fortsätter pusskalaset på den.
Gangsterunge.
Nina och Asterix kommer på kaffe och bulle innan kyrkebackens alla påpälsade barn får konkurrens av tre småungar på pulka.
Varierande resultathumör på den här pulkaåkningen.
Milla gallskrek, Asterix bara tittade med sina stora rådjursögon, och Ruben, han somnade han.

måndag 6 december 2010

Leksaksavdelningen, Gekås, Ullared, kl 18:06.

-Kolla där, där har dom bobbycars!
-Jamen vi ska ju inte ha nån bobbycar, Ruben har ju redan två, som är mycket FINARE dessutom!
-Mjhm.
-Men du tycker ändå vi ska ha en sånhär röd..?
-Jamen jag tycker inte att Ruben ska KROCKA så mycket med dom. Han kan ha en sånhär hemma. Så kan jag ha dom andra... på en hylla i garaget.

söndag 5 december 2010

På Wapnö slott i Halmstad har dom Sveriges bästa kock.

Eftersom jag alls inte är något lyxkrogsjuryämne utan en vanlig hederlig husman som gillar att bli mätt, så nöjer jag mej helt enkelt med att konstatera det.

På Wapnö slott har dom Sveriges bästa kock.
Andreas Åkesson heter han och han har rullat köttbullar och lagt in flädersill, bakat saffranskaka och gjort grönkål. Han har fixat revbensspjäll och skagenröra, ädelostgratinerade grönsaker och Jansson, rullsylta och pressylta, skinka och lökkorv, inkokt lax och ungsbakad lax och varmrökt lax och kallrökt lax och gravad lax, makrill och smörfisk, risalamalta och struvor och chokladbollar och rockyroads och fikonchoklad, nåt dussin fisk- och köttpatéer, samt, och lyssna noga nu: currysill och kryddsill och maskrossill och löksill och senapssill och pepparrots- och gräslökssill och rotsakssill och kräftsill och lingon- och blåbärssill och inlagd strömming och vitlök- och örtsill och tomat- och whiskysill och paprika- och västerbottenostsill och sillsallad och flädersill och lime- och koriandersill.
Ptjo!
Sveriges bästa kock.

Ruben gillade farbror Andreas mat också.
Det var bara den varmrökta laxen han spottade rakt ut på bordet.

lördag 4 december 2010 - mikaela

Yo, Ruben här.
Jag tänkte berätta lite om min stor-kompis Mikaela.
Min bästis Mikaela.
Jag har jättemånga kompisar, Astrid och Milla och Rut och Vidar och Melker och Ville och Eddie och Albin och en hel hög till, men INGEN av mina kompisar har en bästis som är så stor som Mikaela.
Mikaela går på högstadiet och har andra högstadiekompisar, men jag är speciell, säger Mikaela.
Mikaela brukar dissa sina högstadiekompisar och komma och leka med mej ibland efter skolan, då är jag så mallig så jag nästan spricker och räcker ut tungan i smyg.
Idag spelade Mikaela innebandymatch nere i hallen, då drog jag med mej morsan och farsan dit för att titta.
Mikaela och hennes högstadiekompisar VANN MED TOLV NOLL! Haja stolt jag var då.
Sen fick jag följa med Mikaela hem och skriva på hennes facebookstatus.
Såhär skrev jag: m cjcc.ööö.hhjhjghjghnjgh.
Det betyder precis som det låter. Jag stavar precis som jag pratar.
Mikaela brukar annars mest skriva om en som heter Justin Bieber, Mikaela är galen i Justin Bieber och säger att han är snyggast i världen (i VÄRLDEN liksom, hej HÄR ÄR JAG och jag KAN HÖRA DEJ) men farsan har berättat för mej att jag inte ska bli ledsen, farsan säger att Justin Bieber bara är världens yngste person med hämthår.
Hämthår är nåt man kan ha när man blir skallig säger farsan, man är liksom skallig mitt på och så hämtar man hår från sidorna och kammar över.
Farsan säger att jag kommer bli skallig, det sitter i generna säger farsan.
När jag blir skallig ska jag ha hämthår.
Då kommer nog Mikaela tycka jag är snygg.

lördag 4 december 2010

Alltså, Ruben önskar sej nog en såndär hund i snöre i födelsedagspresent.
En sån han har hos mormor och morfar.
Härhemma har han hittat ett substitut till mormorochmorfarhunden, härhemma hittade han nånting i ett köksskåp som han nu drar genom alla rum.
Härhemma släpper Ruben inte brödrosten för sitt liv.

fredag 3 december 2010

Hej jag heter Ruben och jag tar över bloggningen i det här hushållet idag också.
Morsan är skitarg på nåt hotell som heter webbhotellet, jag vet inte vart det ligger men morsan är iallafall så förbannad att hon inte ens vill blogga säger hon.
Jag tycker bara det är bra, för då får jag chansen att ge MIN syn på lite saker och ting, jag tycker att det blir viss färgning av bara MORSANS upplevelser hela tiden, och jag som inte ens kan prata har skitsvårt att få fram MIN sida av saken.
Som det här med hemliga grottan in i oändligheten tillexempel.
Hade det varit morsan som skrivit hade hon ba: blaha blaha och sen klättrade Ruben in i torktumlaren.
Ey morsan! Har DU varit inne i den kanske? Va? Har du det? Nähä! Men tänk för att det har JAG! Jag rymde och klättrade in i den där stora runda spegelsalen som mormor och morfar har i tvättstugan, jag gapade oaoaoa och det lät såhär: OOOAAAOOOAAAOOOAAA, skitfränt! Värsta Grand Canyon fast helt klotrunt och blankt.
Sen kom mormor och plockade ut mej, det var lite tråkigt fast det var inte tråkigt så himla länge för mormor gav mej min roliga skäll-hund i det gula snöret, skäll-hunden i det gula snöret är min favvogrej hos mormor och morfar, morsan hade den när hon var liten men den skäller än. Fatta! Hundra år sen och den skäller än!
På eftermiddagen körde jag och morsan in till stan, hem till en annan hundraåring i ett rosa hus.
Hundraåringen hette Annelie och hon hade gula lek-papper, goda clementiner och en skitstor leksak som lät ASHÖGT när man bankade på den.
PLING PLONG PLING PLONG lät leksaken och Annelie höll fram några vita papper med svarta krumelurer på och sa att jag skulle spela Oh Happy Day. Så det gjorde jag. Det lät jättefint, Annelie och morsan log jättemycket när jag spelade och applåderade jättelänge när jag var klar.
Jag önskar mej en sån plingplong-leksak när jag fyller år.
(Nu ropade mamma: Det gör du INTE! Du skriver INTE att du önskar dej det! Konstiga morsan. Hon SA ju att jag spelade JÄTTEFINT.)
Efter plingplonget kom Annelies syrra Emelie och då skulle vi fika. Annelie tände ett ljus i köket och undrade om vi ville ha varm choklad eller te.
VARMCHOKLADVARMCHOKLADVARMCHOKLAD tänkte jag så högt jag kunde och spände ögona i Annelie men hon FATTADE inte, hon gjorde bara choklad och te till Emelie och morsan och sej själv! Orättvisa, ditt namn är bebis. Jag fick sitta där i morsans knä medan dom drack sin choklad, morsan pillade bort SKITSMÅ bitar bulle till mej medan hon tog stora glufsbitar själv, en pyttebit till Ruben och en glufsbit själv, en pyttebit till Ruben och en glufsbit själv, ni HÖR ju. Jag behandlas som en andra klassens medborgare. Sen kom Emelie farande med nån sorts svart trasslig hundröv som hon brukar sätta runt öronen när det blir kallt ute, hon försökte sätta hundröven över MINA öron men där gick gränsen, ingen choklad, hur lite bulle som helst och så hundrövsmannekäng på det, UP YOUR ASSES himla adventsmysfikare.
Nä tacka vet jag mormor och morfar.
Eller farsan, jag längtar efter farsan.
Farsan har varit på spa hela dan och sen på bowling och nu är han ute och dricker öl och blir full.
När farsan kommer hem inatt ska jag pussa och krama honom jättemycket och spänna ögona i honom och tänka JÄTTEJÄTTEHÖGT att morsan är orättvis och dum, så han fattar.

torsdag 2 december 2010

-Men kolla, jag ser ut som Henrik Schyffert när han hade mustasch!

onsdag 1 december 2010

A-goll-a-goll-a-goll-a-goll, det var Ruben Ivar William igen.
Det har ju blivit så fasligt populärt det här med mitt gästbloggande, och jag är ju inte den som är den, kan jag behaga så gör jag det. (Obs, morsan, det här behagandet gäller inte dina himla tisdagsporträtt, jag vill bara klargöra det så du inte förväntar dej storslagna leenden och titt-i-kameran nästa gång.)

Jag vill börja med att tala om att det är DECEMBER nu. December är den BÄSTA månaden, för då fyller jag år.
Man kan tro att jag ännu inte har hajat det här med att fylla år och sånt, men då tror man FEL för jag är faktiskt klipskare än somliga tror.
Om exakt två veckor blir jag ETT BAST, det ni, ett bast och här ska VÄLLA in paket har jag bestämt. Jag har allt sett hur dom har fått presenter, mina kompisar Rut och Melker och Milla. Jag önskar mej saker man kan banka på, fast mamma säger bara att jag önskar mej KLÄDER hela tiden för att jag ändå inte fattar att jag fyller år. Eh, hallå? Morsan är alltså en av dom som inte fattar nånting. (Fast om ni vill ge mej kläder har jag storlek 74/80 hejdå)

Det här med december har dock inte bara fördelar har jag förstått, jädrarimej vad jag har förstått det, det är rent pin-kallt utomhus och ändå tror morsan att jag ska tycka att det är KUL med det pin-kalla, morsan drar på mej arton lager för många kläder och så blir hon iallafall sur på mej när jag drar av vantarna igen medan hon kämpar med kängorna. Och så när hon fått på kängorna och sätter på vantarna igen sparkar jag av mej kängorna. Jag har nämligen ett fantastiskt trix där, jag ställer mej liksom på tå i kängorna när morsan drar på dom, då är dom ASLÄTTA att sparka av sen. Jag sparkar och kränger och drar, ÄNDÅ är morsan bara helt ööööö och kämpar vidare. Vill man inte så vill man inte ju! Hur tydlig ska man egentligen behöva VARA när man inte kan prata? Va? Va?

I våran by har vi ett HAV. Det brukar vara blött och mjukt och skönt att bada i när solen skiner. Man kan krypa omkring på stranden och äta sanden som ligger där, sanden är smaskens.
Men nu! Hu! Havet är inte det minsta mjukt längre, havet är STENHÅRT och ISKALLT och GÅR ATT GÅ PÅ.
Jaha, får pröva då, menar jag men morsan vägrar, man KAN gå på havet, säger morsan, men VI ska inte det.
Fegmorsan.

Uppe hos min kompis Vidar på berget har dom tänt i brasan och alla mina andra kompisar är också där.
Det är Rut och Melker och Ville, och så jag och Vidar då, vi kryper omkring bland Vidars grejer och leker lekarna dra-i-håret och pilla-i-ögat.
Utom Rut, hon är så MOGEN Rut, hon går redan.
Och utom Melker, för Melker hittar en stor korg han kan sitta i, sen sitter han kvar i den.

Morsan är så himla ihärdig med det här med vinteraktiviteter, jag tycker att jag har så att säga klargjort min ståndpunkt, men nähä, här får man stå ut med att åka snowracer i trädgården. Ni fattar. Snowracer i trädgården. HELT PLATT i våran trädgård liksom.
Jag fick sitta på snowracern medan morsan drog runt mej, runt runt runt i trädgården drog hon, helt salig över att jag inte skrek. Jag tänkte att jag får väl blidka henne lite, så jag sket i att skrika, jag satte bara på en lite trumpen min. Hey ho tänkte morsan väl då och trodde att jag GILLADE det.
Åka runt på platt mark, morsan? Vi kunde kanske iallafall gått till en BACKE.

På eftermiddagen skulle morsan skjutsa min storebrorsa till simskolan i Veddige, och gissa vad som hände då?
Jag fick leka med mormor och morfar! I typ fyrtiofem minuter!
Min mormor och morfar är bäst i hela världen. Dom leker med mej hela hela tiden och dom har en jätterolig gosehund i snöre och ett superspännande stort svart hål som man kan gapa i så det låter jättehögt, morsan säger att det är en vanlig tvättmaskin men jag VET att det är en hemlig grotta in i oändligheten.
Morsan tog inga kort på mej och mormor och morfar idag men hon tog ett i måndags som hon inte bloggade då, för då var det tydligen nåt himla hus som skulle bloggas. Vi ska flytta in där till sommaren säger morsan. Jag undrar mest bara hur NÅGOT kan vara viktigare än mormor och morfar.

röven

Det var då HELVETE. Jag är så jävla jävla trött på den här bloggskiten nu och hur många timmar som helst till ingen nytta med att försöka få något att fungera som inte fungerar, som nästan inte har fungerat på två hela månader och ÄNDÅ. Försöker jag varje varje varje dag.

Jag är så less att jag blir less på att blogga överhuvudtaget. Men det kanske är meningen. Fem år, snart sex, med varenda dag nedskriven. Nån gång måste jag ju ändå sluta.

Här kommer det jag just skrivit (det Ruben just skrivit), i tron att jag skulle publicera det nu på riktiga bloggen, i tron att den funkar nu igen.

Men inte det nä.