onsdag 26 januari 2011

Halva promenadstyrkan däckade hemmavid - det är såna helvetestider - och dom tre kvarstående friska tog det säkra före det osäkra och körde promenad med utomhusfika på termos.
Vilket inte var så dumt alls.
Sunnerstranna var en orgie i värmande vintersol och nere vid vattnet hade nån byggt en igloo av trasiga isflak, med lite tång till cement.
Det var min sista mammalediga onsdag, det här.
På tisdag går Mattias hem ett halvår och tar min plats på promenaderna, promenaderna som dock kommer fyllas av farsor från alla möjliga håll snart.
Nu har jag ju visserligen världens bästa jobb med hemmakontor och egenvalda tider, vilket innebär att jag gladeligen ger mej ut med barnvagn på förmiddagen om solen skiner och sällskapet är fint, men ändock, gone are the nybakt-varje-vecka-days.
Hejdå mammapappagruppen, det var en fin tid!

tisdag 25 januari 2011

Jag visste det redan när jag klev in genom dörren.
Tant i ljusblå klänning, Lille Skutt-mjukdjur med tandborste i näven och så morsan som snackar om att jag måste vara duktig.
Jag visste det redan när jag klev in, nåt lurt var det som var på gång.

Du kan sätta dej och ta honom i knät, sa blåtanten till morsan och morsan klev upp i nån stor hård stol och satte sej.
Jag stirrade misstänksamt på blåtanten, blåtanten gav mej en tandborste och sa "du kan leka med den" och sen började blåtanten ställa frågor till morsan.
Använder han napp? frågade blåtanten.
Jaa, sa morsan och jag tänkte VAD I HUNDAN? SKA BLÅTANTEN IFRÅGASÄTTA MINA NAPPAR? Bara DÄR hade hon gjort det svårt för sej, tänkte jag. Börja snacka om nappar som om det vore OBRA på nåt sätt.
Jaha, sa blåtanten vidare. Russin? Äter han russin?
Naaee... ljög morsan och blåtanten sa: Bra! För russin är farligare än godis, och det var här nånstans jag började spralla, det här stället tänker jag INTE stanna på tänkte jag, bortbortbort var det enda jag hade i huvet, jag skrek och jag fäktade och jag sparkade av mej bägge skorna (just skorna var en miss i beräkningen, skorna hade jag ju behövt när jag kom så långt som utomhus i min förestående rymning, men miss i beräkningen är ju sånt som händer när man drabbas av panik).
Alla småätningar mellan målen är dåliga, sa blåtanten. Det är dumt att sticka åt honom kex och rån och sånt.

Alltså, här fick man ju ta till det tunga artilleriet.
Gallskrik, största tårarna och nypa morsan i morsans tunnaste skinn.
Plötsligt fick jag sitta SJÄLV i den där hårda stolen.

För tre sekunder mojnade jag, det var när blåtanten tryckte på en knapp så hela jag åkte bakåt, men direkt efter den lilla roliga bakåtåkningen skulle blåtanten IN I MIN MUN och glo.
In i min mun!?! Jag tog sats för att bita så hårt jag bara kunde, blåtanten bände och drog men IN MIN MUN SKULLE HON INTE KOMMA FÖR MITT LIV så blåtanten gav upp, hon släppte mej och sa: Jaja, han hade åtta tänder, det såg jag, och dom såg rena och fina ut. Han får komma tillbaks när han blir tre.

Tre.
ÅR, då.
William är tre, William är skitstor och skitstark, när jag blir tre ska den där blåtanten få se på soldat.

måndag 24 januari 2011

Det är dimma och underkylt regn, glashalt och hårdsnö allover.
Sådär tråkvintrigt som det inte brukar bli förrän i slutet på februari eller början på mars, när allt jag vill är att snön ska försvinna, asfalten bli torr och fåglarna börja sjunga.
Jag gillar vintern när den är på riktigt, när mjuksnö faller och skridskoisen är blank, när världen är inbäddad i ett luddigt kuddrum och allt är tyst och skönt.
Det här, det gillar jag inte.

Ruben gillart inte heller.
Ruben gillar inte rutschkanan, inte gunghästen, inte vare sej bebisgungan, däckgungan eller stora tefatsgungan.
Ruben gillar ingenting utomhusrelaterat alls, eller ja, tills morfar kommer nerdragande med den rostiga gamla snowracern från vinden då.
När Ruben får åka rostig gammal snowracer med mormor bakpå i trädgården, då lättar alla trumpna miner.
Mormor och morfar är GUD.

torsdag 20 januari 2011

Fem farsmorsor knallade runt Båle Kulle, genom tung sjunksnö och på frostad hårdskare.
Nere på Båle sprang neonklädda dagisungar runt och o-fiskade krabbor, stackars ungar, kul med vinterutflykt när man varken får fiska krabbor, gräva i sanden eller jumpa på isflak.
Krille, som är vuxen och väljer själv, jumpade och bjöd sedan på klassikern HETVÄGG i det Svahnska residenset, innanför minusgraderna.
Hetvägg: semla dränkt i varm mjölk.
Låter äckligt, var gott.
Var som en dröm, om du frågar Ruben.

onsdag 19 januari 2011

Ett nybakt bröd i ett nybyggt hus, rosa Hello Kitty-lego och glitterböcker, en mammaledig och en pappaledig.
Det var lite dimmigt i Läjet idag, Wilma och Alva gjorde sitt bästa för att hitta så småbarnsanpassade leksaker som möjligt och Magnus läste böcker, mera böcker, om så hela Rubens värld var gjord av bara böcker vore han ändå nöjd.

Ett nybyggt hus vore ju ändå fint ska jag inte tänka när vi just ska till att köpa ett gammalt.

hajen in silence

ALLA borde ha med en barnpassare när dom ska handla med bebis!
Barnpassarn kör vagnen, gör miner med bebisen, lyfter ner bebisen och kutar runt lite bland löken när bebisen blir rastlös i vagnen.
Allt medan man själv plockar ihop blöjor, kesella och tulpaner i lugn och ro.

Mikaela - guds gåva till småbarnsmorsan.

tisdag 18 januari 2011

I våran grannby Veddige diskar morfar bilen och mormor och morsan och jag hoppar i vattenpölarna.
I våran grannby Veddige har dom byggt om allting till oigenkännlighet säger morsan, det är en ny stor väg genom där morsan brukade leka bland träden när hon var liten, och sen finns det andra höga träd där det inte fanns några alls, där morsan brukade gena ner till stora röda skridskohuset.
Och vojne vojne vad sorgligt det är att dom rivit morsans gamla lekis för att få plats med den där nya vägen.
Jag säger då det.

Alla utom morsan har visst fattat att hon är skitgammal.

vår? nja.

Ute i trädgården har vita kalla dum-snön smält bort litegranna och GRÄSET syns, gräset som var så skönt och mjukt att leka på i somras.
Morsan skuttar runt och ropar att det är VÅR, jag är dock lite mer reserverad.
Det är ju inte fifty fifty direkt.

måndag 17 januari 2011

Alltså, snacka om att min morsa är korkad.
Jag gömmer mej bakom bordet och morsan bara: OJOJOJ VAR är Ruben, vart tog han VÄGEN?
Och så dyker jag upp och morsan ser helt lättad ut, bara: PHU, så SKÖNT, där VAR du, jag trodde du var BORTA.
Och så dyker jag ner igen och morsan ÅTERIGEN bara: NÄÄÄ vart tog han vägen NU, nu blev han borta IGEN!
Jag håller på att flabba IHJÄL mej där under bordet när jag gömmer mej, det är så TACKSAMT att driva med morsan.
Hon är så himla lättlurad.

söndag 16 januari 2011

Den här gamlamorbror Thord, han är för festlig.
För att inte tala om gamlamoster Ulla, morsan hade rätt när hon sa att jag skulle göra klokt i att välja dom att ta med till en öde ö.

(Fast jag packar ner mormor och morfar också, och monsterboken och en innebandyboll och lastbilen som sjunger sånger. Sen är jag all safe.)

pre blogg - del1

Jag önskar så ofta att jag hade bloggat i tio-elva år istället för i fem-sex.
Om jag hade hoppat på tåget vid millenieskiftet och varit en av dom där pionjärerna.
Då hade jag haft en massa historier sparade. Det hade varit roligt.

Om jag hade bloggat sen millennieskiftet hade jag skrivit om:

Hur jag målade och målade och målade och sen suddade ut allt målet med tusen trasor, jag tyckte det var snyggt att måla suddigt så det gjorde jag.
Jag har hela garderoben hemma i Veddige full med suddiga tavlor.

Hur jag flyttade till Gotland, rakade av mej allt hår och dansade sånhär trancetechno på fest i Burs.
Jag hade... velat minnas mer av fest i Burs, tillexempel.
Hur jag åkte hem till Varberg med ojämna mellanrum och gick på förfest och krog med min gamla bästis Andrea (och hennes syrra Karin, det är otroligt nog inte två Andreor vi ser på bilden).
Jag ser nu att jag var helt sjukt smal på den här tiden.
Hur jag, eh... gjorde en Paris Hilton. Eller en Lindsay Lohan. Det hade varit roligt att blogga om.
Hur jag flyttade till Umeå och till slut hamnade i en källare på Dragongatan som jag pimpade med stjärnhimmel, änglavingar och allehanda synlig bröte.
I Dragonkällaren hade jag fest ofta och vardagsbesök jämt.

pre blogg - del2

Hur jag testade en massa begränsningar på rad och la av att prata på en vecka, gick runt med ögonbindel i en vecka och flyttade ut i skogen i en vecka.
Där bodde jag i en iskall husvagn utan el under hur många filtar som helst, tur att närmsta grannarna Ulla och Thord kom med fortfarande varma pannkakor i foliepaket.

Jag åkte till Sydafrika med mina änglakläder i bagaget. Lite drygt en månad stannade jag, klättrade upp på toppen vid Godahoppsudden, bodde hos familjer i hyddor och familjer med blinkade stereoapparater, samt, ja. Änglade.
Jag åkte till Wien också, över en natt, utan annan packning än mina änglavingar och utan nån hum om var jag skulle bo. Det löste sej fint, ängeln knallade runt där i Wien och fejkkörde hästdroska och allt, innan hon fick sej en bit mat på en restaurang där sen kocken förbarmade sej över henne och erbjöd husrum.
Till Paris släpade jag faktiskt också med änglakläderna, klättrade upp i Triumfbågen och bodde på en madrass hos en konstnär på Montmartre.
Jag hade bloggat om Baggböle. Fantastiska Baggböle, med största naturäventyrsbadet på den här sidan ekvatorn. Med en forsande Ume Älv i ryggen är man inte så kaxig.

pre blogg - del3

Och Lina, fina Lina hade förtjänat minst hundra blogginlägg. Fina Lina drog med mej på svampplock i skogarna med min röda bil Arg Golf, Lina rodde ut mej i båt mitt i natten till en ö där vi övernattade med sovsäck och brasved, Lina åkte till Indonesien i ett halvår och när hon kom hem grillade vi och badade nakna i Ume Älv.
Oj, vad min blogg som inte finns hade handlat om Lina.

Om Feliz hade jag bloggat! Om mina bartenderkvällar bland truckflator och handväsksbögar.
Undrar om Feliz finns kvar i Umeå.
Min bartenderkompis Lina (inte samma Lina) har iallafall flyttat till Gotland. Det vet jag för vi är kompisar på Facebook.
Jag hade för alltid kunnat minnas alla historier i kära Nordland, med Mo i Ranas ljus, Havmannens stilla tigande, Polarsirkelens kärva ödslighet och Helgelandskustens fantastiska berg. Fina fina Nordnorge. En dag ville jag bli din för alltid.
Fast sen flög jag till Egypten en tre-fyra gånger och då ville jag flytta dit. Tänk om jag hade bloggat alla dom gångerna jag var i Egypten! Då hade jag haft kvar på pränt hur jag badade i Röda Havet och försökte smälta in i moskéerna (yeah right) och jagades ned från pyramiderna och bodde i Shoubra hos familjen Sabry Hana och fick ett giftasgodkännande av farmor Hana åt hennes favourite grandson.
Hemma i Västerbotten föll jag för raggarna i Hissjö och åkte med dom på bilträffar, månskensdanser och skoterutflykter.
Hundratjugo kilometer i timmen över Tavelsjön! Fast då hade mina frusna fingrar inte med nån kamera.

pre blogg - del4

Jag hade bloggat om min glada men korta longboardkarriär som resulterade i en skräckbacke med efterföljade krasch, samt en här ännu liggade närapå oanvänd longboard som jag inte har mod att ställa mej på igen.

Och om när jag flyttade till Stockholm och satt i köksfönstret hela tiden för att jag kunde.
Källaren i Umeå var far far gone.

Jag hade bloggat om alla flygresor och hotellnätter och mordplatser, och hur det närapå var tävling i vem som kunde se argast ut på dom gravallvarliga bylinebilderna i tidningen.

Det var dock inte bara mord jag åkte på. Ett av dom bästa Aftonbladsjobben nånsin måste ha varit när jag fick åka till Turkiet och plåta rafting. Med en engångs undervattenskamera.
Ni ser mej på bilden, i högsta hugg.

Det hade varit fint att ha bloggat om rockbjörnarna.
Anastacia kom inte på Rockbjörnengalan i Stockholm, så när hon skulle uppträda i Helsingfors nån vecka senare fick jag flyga dit och ge henne björnarna.
Kvällen före flyget gick hade jag dom i en väska i hallen, inlindade i tidningspapper och jag tänkte STACKARS BJÖRNARNA, dom kommer hamna helt bortglömda i Anastacias gömmor bakom hennes mer betydande priser. Dom björnarna behöver lite sista kärlek tänkte jag och packade opp björnarna och lät dom sova bredvid mej istället. En på varje sida. Det var fint.
Dagen efter fick Anastacia mina björnar. Hon låtsades bli glad.

Det var i januari 2005 som Anastacia sjöng i Helsingfors och jag flög hem utan björnar.
I maj 2005 började jag blogga.
Hejdå.

från nyfödd till idag

Se här så glad man kan vara när man numera slipper bli uppställd och fotograferad varje tisdag, när man efter ettårsdagen slipper undan med en gång i månaden istället!

lördag 15 januari 2011

Envägs snöbollskrig är otippat nog det enda som håller minste herrns humör uppe därute i det kalla våta.

fredag 14 januari 2011

Medan webbhotellet meddelar "login incorrect" för tusende gången i ordningen, kan jag berätta att det här, det är mina mänskor.
Det är bra fint med mänskor man kan halvsova en fredagskväll i soffan med.
Asterix hade finaste glänsklänningen och hennes päron snyggaste kanariebrännan, dom fick indisk soppa och nybakt brytbröd, glassbåtar, chips och På Spåret innan ungarna somnade bland våra fötter och Björn Ranelid inte åkte ur Let's Dance.