Och på operan får Madama Butterfly sitt hjärta krossat.
Alltså alla dom här gamla historierna är ganska osannolika faktiskt, fjärilsmadamen herself tillexempel, hon är femton. Femton bast. Svårt att casta den rollen med en rimlig primadonna. Och hela grejen med att den där amerikanske löjtnanten kommer och gifter sej med henne, gör henne på smällen och köper henne ett hus, drar tillbaks till Staterna till sin andra fru, kommer tillbaks med den andra frun tre år senare och bara claimar lille sonen sådär, andra frun bara: Jag lovar att ta hand om honom som om han vore min egen, och fjärilsmadamen bara: Ja men ta honom då, jag sticker väl kniven i mej för här är jag, helt förskjuten och hjärtekrossad och nu tar du ju min unge också så det är väl lika bra.
Men hallå var är KÄMPARANDAN Butterfly?
Helt osannolikt, muttrar jag till Lena bredvid.
Nej men du förstår inte, hon har ju inget kvar, hela hennes släkt har ju stängt ute henne, hon har ju ingenting, säger Lena och torkar en tår.
Eller hur. För sonen i sej är ju ingenting. Va? Va?
(Nu kan man ju ha överseende med all den här orimligheten om man vill, det var ju faktiskt FÖRR I TIDEN det här och dom sjunger ju väldigt fint och kostymerna är ju väldigt vackra och lille ungen är ju sjukt duktig där han trippar runt på scenen. Men ändå. Uppgivenheten. Bah. Jag köper inte den.)
Alltså alla dom här gamla historierna är ganska osannolika faktiskt, fjärilsmadamen herself tillexempel, hon är femton. Femton bast. Svårt att casta den rollen med en rimlig primadonna. Och hela grejen med att den där amerikanske löjtnanten kommer och gifter sej med henne, gör henne på smällen och köper henne ett hus, drar tillbaks till Staterna till sin andra fru, kommer tillbaks med den andra frun tre år senare och bara claimar lille sonen sådär, andra frun bara: Jag lovar att ta hand om honom som om han vore min egen, och fjärilsmadamen bara: Ja men ta honom då, jag sticker väl kniven i mej för här är jag, helt förskjuten och hjärtekrossad och nu tar du ju min unge också så det är väl lika bra.
Men hallå var är KÄMPARANDAN Butterfly?
Helt osannolikt, muttrar jag till Lena bredvid.
Nej men du förstår inte, hon har ju inget kvar, hela hennes släkt har ju stängt ute henne, hon har ju ingenting, säger Lena och torkar en tår.
Eller hur. För sonen i sej är ju ingenting. Va? Va?
(Nu kan man ju ha överseende med all den här orimligheten om man vill, det var ju faktiskt FÖRR I TIDEN det här och dom sjunger ju väldigt fint och kostymerna är ju väldigt vackra och lille ungen är ju sjukt duktig där han trippar runt på scenen. Men ändå. Uppgivenheten. Bah. Jag köper inte den.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar