onsdag 1 december 2010

A-goll-a-goll-a-goll-a-goll, det var Ruben Ivar William igen.
Det har ju blivit så fasligt populärt det här med mitt gästbloggande, och jag är ju inte den som är den, kan jag behaga så gör jag det. (Obs, morsan, det här behagandet gäller inte dina himla tisdagsporträtt, jag vill bara klargöra det så du inte förväntar dej storslagna leenden och titt-i-kameran nästa gång.)

Jag vill börja med att tala om att det är DECEMBER nu. December är den BÄSTA månaden, för då fyller jag år.
Man kan tro att jag ännu inte har hajat det här med att fylla år och sånt, men då tror man FEL för jag är faktiskt klipskare än somliga tror.
Om exakt två veckor blir jag ETT BAST, det ni, ett bast och här ska VÄLLA in paket har jag bestämt. Jag har allt sett hur dom har fått presenter, mina kompisar Rut och Melker och Milla. Jag önskar mej saker man kan banka på, fast mamma säger bara att jag önskar mej KLÄDER hela tiden för att jag ändå inte fattar att jag fyller år. Eh, hallå? Morsan är alltså en av dom som inte fattar nånting. (Fast om ni vill ge mej kläder har jag storlek 74/80 hejdå)

Det här med december har dock inte bara fördelar har jag förstått, jädrarimej vad jag har förstått det, det är rent pin-kallt utomhus och ändå tror morsan att jag ska tycka att det är KUL med det pin-kalla, morsan drar på mej arton lager för många kläder och så blir hon iallafall sur på mej när jag drar av vantarna igen medan hon kämpar med kängorna. Och så när hon fått på kängorna och sätter på vantarna igen sparkar jag av mej kängorna. Jag har nämligen ett fantastiskt trix där, jag ställer mej liksom på tå i kängorna när morsan drar på dom, då är dom ASLÄTTA att sparka av sen. Jag sparkar och kränger och drar, ÄNDÅ är morsan bara helt ööööö och kämpar vidare. Vill man inte så vill man inte ju! Hur tydlig ska man egentligen behöva VARA när man inte kan prata? Va? Va?

I våran by har vi ett HAV. Det brukar vara blött och mjukt och skönt att bada i när solen skiner. Man kan krypa omkring på stranden och äta sanden som ligger där, sanden är smaskens.
Men nu! Hu! Havet är inte det minsta mjukt längre, havet är STENHÅRT och ISKALLT och GÅR ATT GÅ PÅ.
Jaha, får pröva då, menar jag men morsan vägrar, man KAN gå på havet, säger morsan, men VI ska inte det.
Fegmorsan.

Uppe hos min kompis Vidar på berget har dom tänt i brasan och alla mina andra kompisar är också där.
Det är Rut och Melker och Ville, och så jag och Vidar då, vi kryper omkring bland Vidars grejer och leker lekarna dra-i-håret och pilla-i-ögat.
Utom Rut, hon är så MOGEN Rut, hon går redan.
Och utom Melker, för Melker hittar en stor korg han kan sitta i, sen sitter han kvar i den.

Morsan är så himla ihärdig med det här med vinteraktiviteter, jag tycker att jag har så att säga klargjort min ståndpunkt, men nähä, här får man stå ut med att åka snowracer i trädgården. Ni fattar. Snowracer i trädgården. HELT PLATT i våran trädgård liksom.
Jag fick sitta på snowracern medan morsan drog runt mej, runt runt runt i trädgården drog hon, helt salig över att jag inte skrek. Jag tänkte att jag får väl blidka henne lite, så jag sket i att skrika, jag satte bara på en lite trumpen min. Hey ho tänkte morsan väl då och trodde att jag GILLADE det.
Åka runt på platt mark, morsan? Vi kunde kanske iallafall gått till en BACKE.

På eftermiddagen skulle morsan skjutsa min storebrorsa till simskolan i Veddige, och gissa vad som hände då?
Jag fick leka med mormor och morfar! I typ fyrtiofem minuter!
Min mormor och morfar är bäst i hela världen. Dom leker med mej hela hela tiden och dom har en jätterolig gosehund i snöre och ett superspännande stort svart hål som man kan gapa i så det låter jättehögt, morsan säger att det är en vanlig tvättmaskin men jag VET att det är en hemlig grotta in i oändligheten.
Morsan tog inga kort på mej och mormor och morfar idag men hon tog ett i måndags som hon inte bloggade då, för då var det tydligen nåt himla hus som skulle bloggas. Vi ska flytta in där till sommaren säger morsan. Jag undrar mest bara hur NÅGOT kan vara viktigare än mormor och morfar.