En Flumeride och en Lisebergsbana - sen var halva stora häftet borta för Hugo och vi började fundera på om inte ett åkpass varit ett bättre köp trots typ bara en timmes åktid.
För det var ju inte åka vi skulle göra på Liseberg.
Hugo skulle få gå på hårdrockskonsert.
Med bästa pin-ade gamla pappajeansvästen på och hörlurarna tryggt inom räckhåll i barnvagnen tog han plats uppepå en blomlåda, plötsligt huvet högre än alla svartklädda bandtshirtpersoner i kvällssolen.
Och det var ju... väldigt bra. Dom är ju det. Tyvärr.
Missförstå mej rätt nu, jag fullkomligt älskade Mustasch för några år sen, när Ralf Gyllenhammar fortfarande var en go kaxig göteborgare med ståfrisyr.
Sen blev det lekprogram och egenavgudning och ett evigt talande om sej själv i tredje person och Ralf Gyllenhammar blev långsamt en jävligt dryg kaxig göteborgare med ståfrisyr.
Däri ligger problemet.
Jag gillar inte Ralf Gyllenhammar.
Men han sjunger skitbra och skriver fantastisk musik.
Hugo sket i vilket, han headbangade uppepå sin blomlåda och knödde sej fram genom folkhavet för att köpa ytterligare en pin till jeansvästen.
Och Ruben, han var alldeles änglasnäll hela konserten igenom, satt på magen och lyssnade och viftade på sina små armar.
Innan solen gick ner tog vi en gratistur upp i Lisebergstornet och spanade ut över Göteborg, alla utom den höjdrädde, "nää men att... någon måste ju stanna härnere och passa vagnen".
Sen spelade vi Above All hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar